Död

Ibland får jag panikkänslor, altså vad det gäller döden...
Då kan jag känna att det är så mycket bättre att inte ha nåt, då kanske man ser lite ljusare på döden.


Ju bättre man mår och har det som gör en lycklig, hälsa, barn t. ex desto jobbigare blir det.
För några år sen hade jag en downperiod, kanske i samband med diabetesen, jag vet att jag sa att döden inte längre kändes så främmande.
När jag tänker på att det kanske inte finns nåt mer så blir jag deppad...fast vem blir inte det som är någorlunda lycklig?....


Igår låg jag och lyssnade på karlavagnen på p4, det var nån 25-åring som tyckte att livet började vid 50-60, att man hade levt halva livet då...


Då tror man gott om sig själv och sin hälsa...
Inte blir det bättre av att Oscar går och pratar om döden då och då, fast på ett mer lättsamt vis:
Liksom; "är den där hunden döööd?" (min gamla bordercollie)


"är pappas farfar hans, död?"

-ja!

"jahaaaa"

Så lätt skulle jag också vilja se på det hela..hehe....