Det känns fantastiskt att bara stöka in disken i den där vita saken, att slippa se den.
Att slippa känna ångest över att den bara står där och väntar på dig, eller kraven att man måste diska på en gång, fast det går en massa bra på teve t.ex, som man alltid missar, bara för att den inte ska stå där och bara växa.
Även fast den är fantastiskt ful, och för stor, för vårat lilla kök så är den underbar.
Och den låter väldigt lite.
Jag stod och försökte skära lök på den decimeterbreda platsen det fanns kvar att arbeta på.
Men det går, om man bara vill.

Bakbänken eller vad den nu kallas är proppad med bröd och räkningar för tillfället, annars pryds den av micro som används c:a en gång i veckan.