Mörkt.

Jag sitter här och kikar upp i himlen då och då för att se om det blir regn så jag kan springa iväg med hans gallonbyxor till dagis. När jag drog upp persiennerna sa jag till oscar "himlen är blå!!" helt chockat liksom, en blå himmel! hur längesen var det inte???

Men nä..väl ute började de tunga välkända molnen hopa sig.

Då får jag även en chans att smyga på oscar och se om han verkligen "tar för sig" så som fröknarna säger, jag har nämligen lite svårt att tro dom alla gånger, för en kvinna tar fram det positiva ur allt, och allt är såå bra, och att oscar skulle vara avvaktande, nääää det känner hon inte igen.
Men igår pratade jag med en kille som sa att han hade puttat nån och fick honom att framstå som värsta elaka pojken. Oscar själv sa att han puttat henne för att han inte fick vara med, sen lekte dom. Men den där personalen verkade svårkontaktad, kändes som han var uppe i det blå. hatar folk som inte ser en i ögonen alls när man pratar. Man ska ju inte stirra ner nån med blicken, såna har jag också stött på (hemskt) jag blir helt rastlös när nån inte blinkar eller vänder bort blicken då och då.


(som gammal rökare har man rutiner för den sociala biten)
Lite känsla får man ju ha när man pratar med folk.