När man får barn så känner man igenom dom på nåt vis.
Man tycker om dom så mycket och bryr sig, jag vet inte varför jag känner så mycket genom honom.
Men det gäller mest en punkt, och det är kompisar och dagis/skolgång.
Nu gör ju handikappet sitt med, att man är extra orolig för en massa saker.
(ringde nya dagiset idag och fick prata med en lam kvinna som inte hade mycket att komma med, inte hade chefen det heller för förskolorna, men lite fick jag ur dom, att han ska få en resurs, delad med ett annat barn samt att jag vill prata om honom och kolla läget lite innan han börjar om två veckor)
Men även om han inte hade haft detta hade det kännts ändå.
Oron för att han ska bli en av dessa barn som blir mobbade, utanför, inte få några kompisar..
"Vara den där"
som alltid fanns i alla klasser, som var lite utanför och fick springa som en svans efter alla.
(sorgligt)
När jag var liten hade jag kompisar, men jag har alltid vart så känslig att jag alltid behövt ha nån vid min sida, en fast punkt.
Typ om närmsta kompisen var sjuk blev det jättejobbigt för mig.
Sen var man inte alltid med en person, ibland var man tre och det var förjävligt.
Har svårt med det än idag.
Kanske därför jag alltid hängt med tvillingar och nära syskon?Då får man all uppmärksamhet själv.
Fast jag gillade inte när tvillingarna var med nån annan.
4 tvillingpar har jag haft som nära vänner, några var enäggstvillingar så endast jag såg skillnad på dom typ.
Det blir iallafall jobbigt nu, känns som man går igenom detta en gång till, genom honom.
Man tycker om dom så mycket och bryr sig, jag vet inte varför jag känner så mycket genom honom.
Men det gäller mest en punkt, och det är kompisar och dagis/skolgång.
Nu gör ju handikappet sitt med, att man är extra orolig för en massa saker.
(ringde nya dagiset idag och fick prata med en lam kvinna som inte hade mycket att komma med, inte hade chefen det heller för förskolorna, men lite fick jag ur dom, att han ska få en resurs, delad med ett annat barn samt att jag vill prata om honom och kolla läget lite innan han börjar om två veckor)
Men även om han inte hade haft detta hade det kännts ändå.
Oron för att han ska bli en av dessa barn som blir mobbade, utanför, inte få några kompisar..
"Vara den där"
som alltid fanns i alla klasser, som var lite utanför och fick springa som en svans efter alla.
(sorgligt)
När jag var liten hade jag kompisar, men jag har alltid vart så känslig att jag alltid behövt ha nån vid min sida, en fast punkt.
Typ om närmsta kompisen var sjuk blev det jättejobbigt för mig.
Sen var man inte alltid med en person, ibland var man tre och det var förjävligt.
Har svårt med det än idag.
Kanske därför jag alltid hängt med tvillingar och nära syskon?Då får man all uppmärksamhet själv.
Fast jag gillade inte när tvillingarna var med nån annan.
4 tvillingpar har jag haft som nära vänner, några var enäggstvillingar så endast jag såg skillnad på dom typ.
Det blir iallafall jobbigt nu, känns som man går igenom detta en gång till, genom honom.
1 kommentar:
Hej Sanna!
Jag har aldrig upplevt Oscar som annorlunda än andra barn. De gånger jag sett honom leka på gården på dagis har han alltid sett så glad ut och lekt med kompisarna=)
Jag förstår absolut att du är orolig för din pojke, mammahjärtan brister lätt=( Att börja på storbarnsavdelning är ett stort steg och jag vet att många barn tycker att det är jobbigt i början då de känner sig små jämfört med de andra. Då A började på Oscars nya dagis för 2 år sen minns jag att hon behövde ett par mån för att ta in allt det nya. På första föräldramötet i sept bad vi att få ett par min för informera om hennes diabetes. Om föräldrarna vet vad det är så har de lättare att bemöta sina barns frågor och då behöver det inte bli något konstigt alls=) .Tänkte att det kanske är samma sak för er och Oscar?
Jag tror att det kommer gå jättebra för honom!
Kramar från Tess.
(jag har inte kvar min msn-adress utan du kan nå mig på den som finns på facebook om det är ngt ang resurs eller så).
Skicka en kommentar