apatisk

Nu ska jag slita mig från datorn och förflytta mig till soffan istället och glo på de två avsnitten av sex & the city som krille spelade in åt mig medans jag satt här och hade bättre saker för mig.
Förhoppningsvis somnar jag, krille och julia sussar i soffan dom med.



Jag känner mig bättre i halsen iallafall, när jag ammade oscar blev jag aldrig sjuk, de bröt aldrig ut, min kropp är fyndig!! den förstår att den inte har tid att vara sjuk, helt seriöst, jag har aldrig varit så frisk i hela mitt liv som när jag ammade oscar i de där 2 åren.
(jepp 2 år ammade jag honom, t. om 2½ om man vågar skriva det här, för det är ju så jävla perverst enligt andra (?))





Jag och Oscar kollade på en film när han var bebis, han hade en sak som kallas CPUP, har jag för mig den hette eller om det var respiratorn? men den såg ut som en snabel, oscar frågad
-mamma!! varför hade jag en snabel???
krille sa att vi fick välja om vi ville ha en liten pojke eller ett elefantbarn.
(suck)



hur som helst, han gnölade på rätt bra där på filmen, 1-2-3-4-5 månader och han var då inte så tyst som jag trott.
Man förtränger tror jag, förskönar, allt som är lite jobbigt.
Jag minns det som att oscar aldrig gnällde eller skrek.
Fast jag gillar det mer än att barnet alltid är stumt, då tror man ju att det är nåt annat fel *s*

många gånger ser julia "med" ut och glad, hon ler många gånger per dag nu, men ibland bara glor hon likgiltigt upp i taket, hon ser ut som ett sånt där apatiskt flyktingbarn.
(såna stackare har jag träffat många gånger)