Rädd...

Jag har nu suttit vid datorn sen oscar somnade vid 21, och jag har inte blivit klokare, bara räddare.
Tydligen så är det rätt stor risk att förlossningen slutar med kejsarsnitt, många får enbart pinvärkar, inget händer, vissa får vänta dagar....


Sen fanns det ju en del - historier med, men jag förväntar mig alltid det värsta.
Låter bittert kanske men jag har prövat många gånger att inte göra det, tyvärr blev man besviken 9 gånger av 10.


.....jag befinner mig i en svår sits, nånstans mitt i ingenstans.


Nånstans har jag förstått att det är nu det ska ske, nånstans vill jag inte, jag har inte packat BB-väskan än, fast det kanske beror på att jag inte trodde att man behövde så mycket mer än cd-skiva och tigerbalsam, men det verkar vara så mycket mer som är behövligt.

Som egna kläder t. ex, och till barnet, vi ska nog inte åka därifrån med dessa fula landstinget kläder.

När jag fick mitt missfall i somras hade jag sammandragningar i livmodern, de kom med kanske 30 sekunders mellanrum och var asjobbiga.
Inget hjälpte, och jag vara bara i vecka 7, jag kastade i mig 2 citodon och la mig, kan inte göra så nu, dels för att det inte hjälpr och dels för att man inte får...men jag har citodon hemma.



Jag vill inte föreställa mig det andra....som kommer vara det gånger tusen.
Jag inser nu att jag har skjutit detta framför mig,

"det är ju så långt kvar - det tar jag då"

Det har jag fan inte gjort alls! Jag vet inte ens hur jag ska andas rätt!



Jag vet inte ens om jag överlever helgen..jag har varit för blåögd, trott att bara jag smörjer mig med aloe vera så kommer den göra underverk för mitt spruckna underrede...
Kommer inte kunna skita eller pinka på toan ordentligt den närmsta tiden, fast om man är död behöver man inte bekymra sig för det iofs.



(Jag tycker även att "det gick fort - det tog bara 10 timmar" låter fruktansvärt)