Jag har ju alltid oroat mig lite över vad grannarna ska tycka om oss, i alla fall tiden innan ungarna.
Då var mitt temperament om möjligt ännu värre.
Sen kom dom små kidsen, tanterna gick och dog (fast dom gillade oss, dom ogillade bara den andra barnfamiljen tvärs över där dom bankade med sopkvastar och allt vet vad för att dom väsnades)
Nya familjer.

När Julia kom till oss så skrek hon en del, när jag stötte ihop med grannen ovan frågade jag om han fick sova om nätterna, men han stod som ett frågetecken och det var ju bra.
Det började med att grannarna ovan spelade hög musik mitt i natten, och piskade mattorna över vår balkong.
"det får man väl stå ut med" tänkte jag.
Sen har det varit tyst. För tyst, icke bra.
Kondompapper började infinna sig i trapphuset, knackningar och fotsteg mitt i natten.
Också NU!

Nu jävlar är det hus i helvete!
Någon där uppe springer omkring, smäller? kastar? saker.

Det här blir spännande, har detta något med kondompapprena att göra?
Otrohetsaffär?

Men nä, faktist så bryr jag mig inte, jag gillar att de för oväsen, piskar ut sitt damm över vår balkong och droppar kodispapper utanför vår dörr...
Vad gör man väl inte för hållhakar.